This love is not for cowards – recension i Göteborgs-Posten

När journalisten Robert Andrew Powell blir sugen på glass inser han att det är dags att fly Juárez.
Det var inte blodpölen han tvingades hoppa över på sin vanliga löprunda en tidig morgon. Amerikansk gränspolis hade skjutit en pojke i huvudet.
Det var inte den lemlästade kroppen utanför Powells snabbmatshak eller huvudet som hittades ett kvarter bort, det var inte den federala polis som mördades utanför Powells fallfärdiga hyreshus.
Det var glassen.
När mörkret faller i Juárez stannar man inne. Hela det kapitalistiska ekosystemet har format sig runt drogkartellernas marknadsekonomi; knarket, morden, utpressningarna och kidnappningarna. Det är därför operatörerna säljer sina mobiltelefontjänster med falska löften om att bättre täckning kan förhindra brott. Det är därför videobutikerna blomstrar, folk håller sig hemma med en hyrfilm.
Men Powell är rastlös, vantrivs i sin lägenhet och ger sig ut om nätterna, väl medveten om att staden han på eget bevåg bosatt sig i har tiotusen olösta mord på sitt samvete. En kväll blir han visiterad av en patrull soldater som bläddrar i hans pass. ”What the fuck are you doing in Juárez, gringo?”
Ja, vad i helvete gör han i Juárez.

Bakgrunden är grumlig. När Powell passerar gränsen från amerikanska El Paso för första gången är han både hemlös och pank. Kompisen i Miami, vars soffa Powell sovit på, har tröttnat. Motiven för hans exil tycks tillhöra både människan och reportern. I en av världens farligaste städer är hyran låg. Och hur är det egentligen att bo och leva i en stad som dess omvärld bara tar del av via sotsvarta rubriker, där mord i praktiken legaliserats? Nyfikenheten leder honom till Indios, fotbollslaget i den mexikanska högstaligan och centralpunkten i Powells nyutkomna reportagebok, ”This love is not for cowards: Salvation and soccer in Ciudad Juárez”.
Indios är mer än ett fotbollslag. Projicerat mot den sandstormspiskade gränsstaden, narkotikaslussen mot USA:s bägge kuster, träder olika bilder av klubbens betydelse fram. Indios är en påminnelse, en avvikelse, ett hopp. Det var inte alltid så här, det är så här nu, men kanske blir det bättre i framtiden. Under lagets hemmamatcher får våldet ge vika för vardagen mellan avspark och slutsignal. Mellan de kritade linjerna råder fortfarande lag och ordning, en grön frizon av regler att förhålla sig till, den enda plats i Juárez där spelet inte är riggat.
Inför dagen då klubben tog sig till Primera, förstadivisionen, hade man varnat stadens invånare: håll er inne. Det var något år efter att den nyvalde presidenten Felipe Caldéron hade förklarat krig mot knarkkartellerna. Helgen för avancemanget skulle enligt prognosen bli den blodigaste i Juárez historia. Tjugotre personer hade redan mördats dagarna före. ”Ändå, på söndagen, efter att Indios vunnit, tog folket över gatorna och torgen…folket visade sig vara större än kartellerna. Staden visade sig handla om mer än bara våldet”, skriver Powell.
Ett ögonblicks verk. Ett minne. När Powell anländer till Juárez är Indios, det ”sociala projekt” klubbägaren Francisco Ibarra skrutit om, på väg att åka ur Primera.
På en väggalmanacka i lägenheten tänker Powell ringa in lagets segrar. Bredvid har han fäst en karta för att markera nya mord med en röd filtpenna. Efter en månad är kalendern fortfarande tom och kartan fullklottrad.

”This love is not for cowards” handlar om klubben som metafor för staden, kampen för att överleva, mot alla odds. Powell håller hårt i den bilden. Han ser pojkar och flickor svischa fram över stadens gator på sina cyklar, han ser barn skratta åt en luchador på ett födelsedagskalas, han går på ett bröllop vars fest aldrig vill ta slut. Powell blir så förtjust i Juárez och dess invånare att boken i långa partier påminner om ett feelgoodreportage. Inte kan det väl vara så illa att bo här, trots allt?
En omtagning: ”This love is not for cowards” handlar om Robert Andrew Powell som metafor för staden, dess invånares förnekelser och rationaliseringar för att överleva.
Våldet bedövar honom, undan för undan. Inte ens Indios går säkra. Ungdomscoachen har blivit mördad. En målvakt har flytt staden efter att en gängmedlem riktade ett hagelgevär mot hans panna. Och brodern till en av lagets stjärnor skjuts ihjäl strax före en bortamatch mot Monterrey.
En eftermiddag sitter Powell på en sportbar när en kraftig bomb briserar bara något kvarter bort. En brutal knarkrelaterad vedergällning, ett terrordåd. Powell hör sirenerna, noterar poliserna utanför, rycker på axlarna och ser klart sin match. ”Under promenaden till min bil efteråt är gatan fortfarande full av liv och rörelse, stämningen till och med uppslupen. Jag känner nästan för att köpa en glass”.
Det är inte våldet som skrämmer Powell, som får honom att lämna Juárez, utan hans egen känsloförlamning.
Han åker hem och Indios åker ur.

Den här recensionen publicerades i Göteborgs-Posten den 29 juni 2012, några dagar före det mexikanska valet. Om du vill veta mer om Robert Andrew Powell hittar du hans hemsida här.

Om du känner för att sprida lite skit: