Recension av Wii Sports Resort

av Publicerad den

Jag har aldrig gillat den där präktiga uppmaningen.
Efter en kvart med Wii Sports Resort kommer den igen. En skylt på skärmen som påpekar att kanske borde jag ta en liten rast från allt detta spelande. Nintendo använder den i flera av sina Wii-titlar.
Men den säger mycket om Nintendo och den säger mycket om tillståndet i spelvärlden.
Wii Sports Resort är inte för gamerveteraner, inte för dem som var barndomskamrater med Mario, Zelda och Samus Aran på åttiotalet. Veteranerna är många, men de är ändå för få jämfört med de nya grupper Nintendo lockat med Wii.
Det här är familjespelens familjespel, man spelar det i samma sociala situationer som Trivial Pursuit. Och vem kan förebrå Nintendo – originalet Wii Sports är numera tidernas bäst säljande tv-spel alla kategorier med 45 miljoner exemplar.
Men skärmskylten som ber mig vila säger mer än så.
Den är en symbol för vår begränsade tid, att den stora massan konsumerar spel i små portioner.
Och det är Wii Sports Resort största styrka och största svaghet.

Här finns långt fler minispel än i förlagan och tillsammans med vänner är många av dem roliga i någon timme. Redan där har Nintendo alltså lyckats. Men även om Wii Sports är tidernas mest sålda är det knappast tidernas mest spelade. Resorts är lika mycket nyhetens behag.
Den stora hajpen i gamerkretsar har cirkulerat kring Wii Motion Plus, tillbehöret man fäster på Wii-fjärren. WMP följer med när man köper Wii Sports Resort och marknadsföringen vill gärna göra gällande att den imiterar dina rörelser exakt.
Det är inte helt sant. WMP gör rörelserna något mer precisa men är också beroende av hur utvecklarna utnyttjat möjligheten och vilka rörelser minispelen kräver. Så frisbee och svärddueller fungerar utmärkt medan andra övningar känns mindre exakta.
Wii Sports Resort är alltså spelet som upplevs i korta stunder av människor som aldrig hört talas om Shigeru Miyamoto. Nintendo får se till att hålla hårt i den gruppen.
För vi som är många men ändå för få vill inte sluta spela efter en kvart.

Recension publicerad i Aftonbladet 2009.