Recension av Scarface: The World is Yours

Tony Montana var en vidrig antihjälte.
Ett blodsbesudlat as med kokainfrätta näsborrar som mördade sin bästa vän och värderade Michelle Pfeiffer lika högt som en snygg accessoar.
Och ändå älskade vi honom. Vi vågade det eftersom monstret gjordes mänskligt via en rad nyckelscener; mamman som alltid ansett honom oduglig, hans överbeskyddande kärlek till systern och – i filmens slutskede – hans vägran att offra två barn.
I The World is Yours har utvecklaren Radical helt sonika skrivit om filmens våldsamma upplösning. Här ges exilkubanen en ny chans att bygga upp sitt kokainimperium. Och även om man bortser från alla logiska luckor en sån Bobby Ewing-vändning brottas med har spelens Scarface ändå stora problem.
Här ska vi luras att tro att Tony Montanas manér inte är tragiskt utan coolt; det är stakemätare, blodsplattrande avrättningar i närbild och en dialog där vartannat ord börjar på f. Det är lite tröttsamt.
Och då återstår bara ett stämningsfullt Miami, ett bra soundtrack och en kopia av fyra år gamla Vice City som egentligen är sämre på varenda punkt.

Recension publicerad i Aftonbladet 2006.