Recension av Resistance: Fall of Man

Här är spelet först ut på Playstation 3:s catwalk.
Som ska förföra och hänföra.
Som ska sälja maskiner.
Det är ett orättvist och nästan omöjligt uppdrag.
Men för Resistance: Fall of Man är det också både bra och dåligt. Å ena sidan kan det inte riktigt leva upp till visionen om Playstation 3 – i synnerhet inte i skuggan av Gears of War. Å andra sidan innebär exponeringen att ingen lär missa den här sci-fi-shootern.
Och det är bra.
Resistance bortom dess funktion som dragplåster är nämligen en utomordentligt underhållande alienmatiné. Det staplar gamla klichéer, referenser och dramaturgiska grepp på hög men gör det så bra att det blir en spännande pageturner, svår att släppa taget om. Vilket dessutom underlättas av att kontrollen är solid och intuitiv, det finns inga irriterande småmissar som står i vägen för berättelsen.
Speltekniskt är landvinningarna rätt få; kulturkrocken sönderbombade stadsmiljöer och futuristisk rymdarkitektur är linjärt snitslade, de Giger-lånade ryggsäcksmonstren bara lagom smarta och illustrationen av ett krigshärjat England kanske lite väl sepiatonad.
Men så är det vapnen.
Som verkligen gör ”Resistance” unikt. Som avlivar gamla konventioner, som föder nya taktiska möjligheter, som plockar upp symboliken från gatan igen. Och som nästan på egen hand inte bara tar död på spelets dödsvirus – utan också pepprar hål på så mycket ordinär action att vi på allvar skymtar nästa generation där bakom röken.

Recension publicerad i Aftonbladet 2007.