Recension av Need for Speed: Most Wanted

Att bemästra en handkontroll är lite som att lära sig spela klarinett, byta till tenorsaxofon, vidare till oboe – för att sedan återgå till klarinetten.
Det var inte jag som sade det, utan författaren Nicholson Baker.
Jag hoppas Baker inte spelat Need for Speed: Most Wanted. Staden Fairhaven – en smutsig labyrint i stål och betong – blir snabbt ett skrotupplag för exklusiva bilar. Man knycklar sönder dem med samma enkelhet som man pressar ihop en tomburk. I gladiatorloppen – det går inte att kalla tävlingarna något annat – måste man navigera mellan tät trafik, hålla ett öga på gps-systemet för att inte missa nästa snäva vänstersväng, hushålla med sina power-ups, preja rivaler och se till att inte bli rammad av de dödspatruller som utgör den lokala trafikpolisen. Med tanke på att allt det här ofta sker i långt över tvåhundra kilometer i timmen borde man tilldelas bragdguldet varje gång man vinner. Klarinett och oboe? Pröva att spela hela orkestern själv.

Om man nu lyckas starta ett race överhuvudtaget. Visserligen är gränssnittet så smidigt att man knappt behöver lämna asfalten för att välja bland bilar, tävlingar och uppgraderingar. Men längs vägarna i och kring Fairhaven försöker Criterion förföra med stunthopp, fartkameror, gömda bilar och uppmaningar om att slå sina vänners rekord. Det är som om den brittiska studion tagit F5-generationens hjärnor och gjort kodrader av dem. Man försöker göra allt samtidigt och njuter av inget.
Criterion är mest kända för sin Burnout-svit och det här spelet är mer Paradise än Most Wanted-originalet. Det påminner också om det två år gamla Hot Pursuit, studions första Need for Speed, bara med mindre fokus och skärpa.
Och det är just när man själv väljer att fokusera som Most Wanted blir något mer än en konfettiburk. När man håller sig till en bil och ett lopp, bemästrar dem och åker vidare. Först när man kan kontrollera Most Wanted lär man sig att älska det.

Recension publicerad i Aftonbladet 2012.