Recension av Fallout 3

Cormac McCarthy fick Pulitzer-priset för sin roman Vägen. Nästa år ska hans postapokalyps skildras på vita duken.
Fallout 3 skulle, med lite god vilja, kunna fungera som det inofficiella spelet.
Det släpar förstås runt på långt fler referenser. Som Mad Max. Eller de två första Fallout-kapitlen.
Och det är märkvärdigt hur en värld så renons på liv och färg och hopp kan äga en sån dragningskraft.
Fallout 3 utspelar sig i ett framtida Washington, atomregnet har lämnat staden i ruiner. Men överlevarna, kulturen och värderingarna tycks ha stannat i femtiotalets Amerika. Sönderbrända Cadillacs står övergivna vid fornlämningarna av en utomhusbiograf. Radions gladjazz försöker dämpa ångesten över Geiger-mätarens knastrande påminnelse om radioaktiv strålning.
Desperationen är konstant – det tycks aldrig finnas tillräckligt med mat, ammunition och pengar för att överleva.
Målet är att hitta sin försvunne far. Men Bethesda – gänget bakom briljanta rollspelet Oblivion – är världens mest generösa spelutvecklare. De har bombarderat Fallout 3 med så mycket mytologi, skruvade karaktärer och underhållande sidouppdrag att man riskerar att aldrig hitta honom. Och precis som i Oblivion står det en fritt att utforska världen efter eget behag.
Fallout 3 är inte för alla, inlärningströskeln är exempelvis tålamodsprövande hög.
Det är dessutom människans värsta mardröm.
Men så välgjort och fascinerande att jag aldrig vill vakna upp.

Recension publicerad i Aftonbladet 2008.