Recension av Call of Duty: Modern Warfare 2

I dag är vi alla amerikaner.
In marscherar det mäktigaste krigsspelet i historien, det som bestämt sig för att spränga alla försäljningsrekord i bitar.
Backat av Activision, ett amerikanskt imperium som sajten Boomtown kallar ”spelbolagens Halliburton”. Uppföljare till kolossen Modern Warfare, över 13 miljoner sålda nu. Som mer än gärna eldar på med vilda västern-propaganda och sedelärande citat av både Dick Cheney och Donald Rumsfeld.
Vilken jävla tur att jag inte tänker sätta plus på politiken.

Men Modern Warfare 2 gör det inte lätt för sig. Utvecklaren Infinity Ward har uppenbarligen sett Generation Kill, men missat budskapet. De har sett alla James Bond-filmer också (ibland får man åka snöskoter). De tecknar ett sensationellt porträtt av en värld där kalla kriget återupplivats, USA blir invaderat och jag får skjuta terrorister i Ovala rummet.
Och vad ska man säga om massakerscenen? I ett uppdrag – som
spelaren kan tacka nej till (vilket bara tjänar som lockbete) – infiltrerar man en terrorcell och hamnar mitt i den väldigt grafiska slakten av civila på en flygplats.
Det är en provokation som lämnar mig med dubbla känslor. Infinity Ward försöker väcka spelarens hämndbegär på ett sätt vi aldrig sett förut, vilket är intressant nog. Men den scenen missar måltavlan eftersom den tramsiga berättelsen är helt oförmögen att trigga något annat än en axelryckning.

Modern Warfare 2 behöver heller inte vara explicit för att stå ut från mängden. Dess popularitet vilar rättmätigt på en helt annan grund – mästerlig speldesign.
Som semiregisserad actionupplevelse är det bara aktuella äventyret Uncharted 2 som kan mäta sig med spänningen och adrenalinkickarna i Modern warfare 2. Infinity Ward skapar helveteslabyrinter av korseld och kaos med lika stort självförtroende som banorna där man opererar helt i tystnad. De sätter stämningen för varje uppdrag med grandiosa backdrops och anpassar med stor fingertoppskänsla miljöerna efter speldesignen. På fem timmar – kampanjen är inte längre än så – har man sett världen; en favela i Brasilien, ett sönderbombat Washington, snöklädda berg i Kazakstan, en oljeplattform utanför ryska kusten.
Det största problemet – om man väljer att se det som ett problem – är att det är väldigt likt sin förlaga.

Å andra sidan är kampanjen sekundär för de flesta. Det unika med Modern Warfare var ju hur Infinity Ward byggde en shooterspelarnas mötesplats, lånade karaktärsutveckling från rollspelen och hällde ner allt i en traditionell multiplayerform. Det är en struktur de varsamt bygger vidare på. Och om något känns onlinespelandet mer omfångsrikt – både sett till banorna och möjligheten att skräddarsy sin egen soldat.
Modern Warfare 2 saknar co-op i kampanjen vilket jämte Halo och Gears of War måste betraktas som en rejäl brist. Men nya läget ”spec-ops” är det näst bästa alternativet. Två spelare tillsammans i uppdrag med vitt skilda scenarion är ett välkommet inslag och en rejäl utmaning för den duo som vill bemästra läget till fullo.
Call of Duty: Modern Warfare 2 är årets shooter. Åtminstone så länge Infinity Ward inte viker av från sin uttalade spelfilosofi:
Att leverera underhållning.

Recension publicerad i Aftonbladet 11 november 2009.