När Tim Schafer tog på sig finkavajen – krönika i Aftonbladet

Den största pratshowsensationen förra veckan handlade inte om David Letterman.
Ungefär samtidigt som Letterman ägnade sig åt skadereglering var en man med burrigt hår gäst hos konkurrenten Jimmy Fallon.
Tim Schafer – geniet bakom “Monkey island”, “Psychonauts” och “Brütal legend” – hade kavaj på sig. Det kändes lika oväntat och ovant som hela scenen; en spelutvecklare i finfåtöljen i ett stort amerikanskt underhållningsprogram.

I runda slängar är spelindustrin värd 300 miljarder kronor idag.
Men den är lika ängslig som den är rik. Måste fortfarande hävda sig och bli tagen på allvar jämte litteraturen och filmen.
Och dess låga kulturella status beror delvis på bristen på Spielbergs, Bergmans och Coppolas. Jo, gott om motsvarigheter finns. Men de är sällan välkomna vare sig på kultursidor eller i bred tv-underhållning. Som “God of war”-skaparen David Jaffe en gång sa:
– Att vara kändis från spelindustrin är ungefär fem pinnhål under en dokusåpastjärna.
Varför ser det ut på det viset?
En förklaring är att storbolagen är mer intresserade av att sälja ett varumärke än en spelskapare. Varumärket har de full kontroll över – inte kreatören. En annan förklaring är att utvecklingslagen blivit stjärnorna. Rockstar Games är mer känt än bröderna Houser, som står bakom. Samma med Bungie och Blizzard.

Men det är också en generationsfråga.
Jimmy Fallon är bara 35 år. Inför premiären av sitt pratshowprogram tidigare i år sa han:
– Vi ska behandla spelpremiärer som om det vore en filmpremiär. Min generation växte upp med både dator och internet. Vi lever i en sorts spelvärld – tv-spel är naturligt för oss.
Av naturliga skäl kommer vare sig Jay Leno eller David Letterman någonsin resonera på samma sätt. Letterman föddes 1947, samma år som Charlie Chaplin gjorde “Monsieur Verdoux”.
I finfåtöljen hos Jimmy Fallon valde Tim Schafer att nämna just Charlie Chaplin.

Jag har frågat mig själv hur jag tänkte med den sistaraden. Återkommer om jag får svar. Då kanske jag också kan passa på att redogöra för vilka motsvarigheter det finns till Coppola och Bergman i spelvärlden, för det har jag då helt glömt bort vid det här laget. Krönikan bör ha publicerats i Aftonbladet typ 2010 men den verkar inte vara publicerad på nätet. Förrän nu då.

Om du känner för att sprida lite skit: