Janne Josefssons blunder – krönika i Aftonbladet

Janne Josefsson valde att blunda. Så symboliskt ändå.

Skolskjutning och självmord.
Det är ensamhetens sista utpost. Konsekvensen av ett samhälle som slutade lyssna på sina unga. Av föräldrar som misslyckats.
Men det där är för komplicerat och besvärligt.
Enklare då att visa våldsamma scener ur ett tv-spel, helt lyfta ur sitt sammanhang, för att spåra en förklaring till det oförklarliga.
Det var just det Janne Josefsson gjorde i SVT:s ”Debatt”. ”Våldsspel” stod på agendan, så som de ofta gör i anslutning till en skolmassaker.
– Och nu, sa Josefsson med indignerad blick mot kameran, varnar jag er. Jag skulle själv inte vilja titta på dom här bilderna och jag kommer inte att göra det heller.
Sen visades brutala scener ur ”Manhunt 2”.

Själv såg jag en public service-kanal som svek sina tittare. Jag såg ett Sveriges Television som stannat i tiden. En programledare som vände ryggen till.
Det finns en utmärkt bok, ”Grand theft childhood”, som bygger på studier, forskning och samtal med unga spelare. Den skjuter hål på många av myterna som demoniserar spelkulturen.
SVT plockade in en kristdemokrat i stället. Hans argument var att våldet blivit mer ”utstuderat och brutalt” och att det ”måste man ju ha lärt sig någonstans – man lär sig det på spelen”.
Man undrar hur Nazityskland lärde sig att systematiskt utrota ett helt folk utan spelens inspirerande hjälp?

”Debatt” saknade inte pålästa röster. Per Strömbäck från Dataspelsbranschen och hjärnforskaren Per Hamid Ghatan påpekade betydelsen av att föräldrar engagerar sig i sina barns intressen. Denna till synes sunda åsikt ansåg Janne Josefsson vara mycket kontroversiell.
– Ska vi sitta och spela med dom? Ska vi sitta ner och spela dom här spelen? Jo, men ska man inte förbjuda dom?

Bara i Sverige såldes 7,7 miljoner spel i fjol. Omsättningen, mitt under finanskrisen, ökade med 34 procent. Två miljoner svenskar spelar. Liksom film och litteratur riktar sig denna kulturform till människor i alla åldrar.
Sveriges Television har ett ansvar att ge svenska folket ett modernt och kunnigt program om spel. Att informera, debattera och resonera – helst lett av någon som kan något om sitt ämne.
Men räkna inte med det. Journalisten Orvar Säfström har gång efter annan för SVT lagt fram detaljerade programförslag. Men precis som Janne Josefsson har de valt att vända ryggen till.
Ni borde öppna ögonen, SVT.
Det är ert jobb.

Krönikan publicerades i Aftonbladet den 29 mars 2009. Debatten pågår fortfarande, men samtalsklimatet – inte minst i Sverige – är möjligen mer nyanserat idag. Per Strömbäck, lobbyist för Dataspelsbranschen, tycker att svenska politiker nuförtiden ser tv- och datorspel som en framtidsbransch. I en intervju för tidningen Level sommaren 2013 sa Strömbäck så här till mig:  ”Klimatet kring spel har förändrats radikalt på fem, sex år. När jag började jobba med det här 2005 då var det ju motioner i riksdagen om att man skulle begränsa spelförsäljning, en av våra medlemmar blev åtalad för olaga våldsskildring (Leksam, som importerade spelet Postal 2). Det fanns en organiserad antispellobby, Fair Play, som gjorde sitt bästa för att hitta negativa fakta och synpunkter om spel. Det var ett väldigt tufft klimat. Idag är det raka motsatsen. Idag vill alla förknippas med spel, vi framstår som en framtidsbransch, vi står för en konstnärlig dimension men också arbetstillfällen och exportintäkter. Det är som natt och dag.