Homefronts ovärdiga handlag med de brutala scenerna

Kanske borde jag aldrig öppnat dörren.

Någon knackar otåligt och frågar efter Robert Jacobs. Det är jag. Från fönstret i den slitna lägenheten på andra våningen ser man att himlen är blå. Enrummaren är dekorerad med en tvättlina, en smutsig flagga och hål i taket. Radion spelar inte längre amerikansk musik.

Jag släpper in männen. De bär soldatuniformer och automatkarbiner. De tvingar mig ut ur huset och in i en gul före detta skolbuss, numera fångtransport. Vi åker sakta genom något som nyss var en sömnig småstad. Gyllengula höstlöv singlar ner mot människor som går på rad med händerna på sina böjda huvud. Gatorna är avspärrade med stridsvagnar och taggtråd. USA är inte bara under attack, det har förlorat slaget för länge sen.

En man tvingas ner på marken, han får en påse över huvudet och spasmer av paniken. En annan försöker fly, han blir skjuten i ryggen. Blodet skvätter mot bussfönstret. Ytterligare två blir avrättade mot en husfasad. Kropparna sjunker sakta mot gatstenen. En liten pojke som blivit vittne börjar gråta och kastar sig ned vid sina döda föräldrar.

Alla kan relatera till de första minuterna i ”Homefront”. Vi brukar förknippa dem med judiska getton på trettiotalet.

I spel liksom krig måste människan avhumaniseras. Fienden är pixlar och polygoner eller graderingar, siffror och öknamn. Men det är svårt att värja sig mot förtvivlade barn, både påhittade och verkliga. ”Homefront” vill mänskliggöra ett militärt övergrepp, det försöker vara krigsspelet som gör ont i magen, shootern som har mod nog att skildra civila offer.

Har det tonträffen och fingertoppskänsligheten för att bemästra så grandiosa ambitioner? Nej. Är det bara ännu ett krigsspel i mängden? Ja. Är de starka scenerna i själva verket sensationalistisk sörja? Ibland.

Inte för att det känns så under den första timmen. Då skulle man kunna missta ”Homefront” för ett nytt spel från ”Half-life”-studion Valve. En intim berättelse om en motståndsrörelse som fritar politiska fångar och saboterar för ockupationsmakten. Själva speldesignen är visserligen inte särskilt inspirerad – skjut några soldater, kasta en handgranat eller två, slå ut en tank med sprängladdning, flankera kulsprutor – men får ge vika för stämning och atmosfär.

I ett tidigt skede är uppdraget att – väldigt förbjudet förstås – nattetid ta sig in på en basebollarena omgjord till ett arbetsläger. Under en blåsvart himmel kastar strålkastarna sitt obarmhärtiga sken över arenan. Tält och sopsäckar fyller planen i långa rader. Stadion omgärdas av nybyggda murar med taggtråd. Borta vid skylten ”Go Wolverines!” dumpar en grävskopa kroppar i en massgrav.

”Homefront” är fullt av den sortens spektakulär scenografi.

Men inte så mycket mer.

Faktum är att New York-studion Kaos ganska snart tappar självförtroendet. I stället för att bevara spelets säregna småskalighet och närgångna brutalitet zoomar det ut så långt att man till slut sitter i en helikopter och skjuter prick. Eller gör upp sida vid sida med en (plötsligt återuppväckt) amerikansk armé bland explosioner och rök på Golden Gate-bron.

Och trots att kampanjen är slut på tre, fyra timmar hinner man störa sig på annat. Som att ett förenat Korea skulle börja kolonisera globalt. Och att allt som vanligt slutar i patriotiskt flaggviftande. Och att ”Homefront” är så oförmöget att hantera sina brutala scener med värdighet.

Ta bara det ohyggliga tillfället när man skickar vit fosfor från himlen över ett gäng fiender. Soldaterna fattar eld. Du kan få två achievements här.

Den glada popuprutan klingar till om du skjuter dem för att göra slut på deras lidande.

Eller om du bara låter dem brinna.

Coolt va?

Recensionen publicerades i Aftonbladet den 15 mars 2011.