Förtitt på Haze

Det är krigsspelet som kritiserar krig.
Som skjuter skarpt – mot en barnslig spelvärld.
– Vi vill göra skillnaden mellan en John Wayne-film och Apocalypse Now, säger utvecklaren Robbie Yescombe.

Ett par våningar över det hemlighetsfulla båset står turister och fotograferar Mona Lisa. Louvren har fått ge rum åt Ubisoft-mässan Ubidays.
Krigsdramat Haze – en titel som vill ta spel ett steg till på den kulturella trappstegen – trivs utmärkt där.
På flera skärmar visas scener ur intensiva eldstrider mellan arméer och rebeller i en sydamerikansk djungel.
Och snart ska manusförfattaren Robbie Yescombe explodera i takt med handgranaterna bakom honom. En reporter tvivlar på att spel är rätt forum för samhällskritik.
– Vi är såna jävla barn! ryter Yescombe.
– Vi är vuxna människor nu, låt oss prata om de här frågorna. Varför skulle spel inte kunna göra det?
Haze är en berättelse om soldaten Shane Carpenter. Men det handlar lika mycket om hans arbetsgivare, Mantel. Ett privatägt militärt företag som profiterar på krigshärdar och tillverkar vapen med ena handen och medicin med den andra. En cocktail blandad på Orwell och Halliburton.
– Ja. Någon sa att ”ni har gjort ett spel om Halliburton”. Men det var inte vår avsikt. Sen kollade jag upp dem och de gör mycket grejer, säger utvecklaren David Doak.
Så Mantel (namnet symboliserar kontrasten mellan det beskyddande och det ondskefulla) producerar i stort sett allt, inte minst Nectar; en drog som gör Mantels soldater närmast oslagbara i strid. Men som också medför livsfarliga konsekvenser vid överdosering.
Vilket är temat för hela spelet. Gråzonen mellan rätt och fel, gott och ont, etik och katastrofkapitalism.
Haze vill bli taget på allvar.
Spelvärlden blev just några år äldre.

När Haze väl fick premiär stod det klart att spelet inte på långa vägar kunde matcha ambitionerna. Besvikelsen blev inte mindre av att teamet bakom Haze tidigare gjort spel som Goldeneye 007 och Timesplitters. Text publicerad i Aftonbladet 2007.