Strindberg och Bergman har fått konkurrens

Med ljudet av det förflutna.
Så börjar indiespelet Façade.
Telefonen ringer. Trip, en gammal vän, vill att jag kommer över. Ett glas finare rött med honom och hustrun Grace kanske?
Rösten är ivrig och nervös, fylld av illa dold desperation.
Jag åker dit. Nyfiken och förvånad över att ett tv-spel vågar börja mitt i vardagen.

Nu knackar jag på.
”Peter! Så kul att se dig”, utbrister Trip, trots att jag redan i trappuppgången hört makarna gräla.
Façade har fått spaltmeter i New York Times, Newsweek och Edge. Gratisspelet har laddats ned över en halv miljon gånger.
Det handlar om ett äktenskap på bristningsgränsen. Spelaren blir tredje hjulet i ett kammardrama. Som satt man i soffan hemma hos Frank och April Wheeler i romanen Revolutionary Road.
I parets våning denna kväll krackelerar fasaden.
År av tilltagande avstånd, gamla oförrätter och hemligheter börjar koka i lägenheten.

Där litteraturen stannar kan spelen börja.
Jag inte hjälpa makarna Wheeler i Richard Yates mästerliga roman. Det är med vanmakt man sitter och tittar på när deras äktenskapliga lögn sida för sida rullas upp.
I Façade har jag ett val.
Trip och Grace har en chans om jag kan desarmera den bomb av passiv aggresivitet som tickar mellan dem.
Men när Trip häller upp sin dyra Bordeaux vänder jag mig till Grace och säger:
– Jag har alltid älskat dig.

Detta, det socialrealistiska spelet, kan sticka i ögonen på en del. De som hävdar att vi bara ska hålla på med lek och flykt.
Det är som att säga att andra kulturyttringar bara borde ägna sig åt tramsig komedi och snabbmatsaction.
Façade är fyra år gammalt. Men fortfarande det bästa beviset på att tv-spel kan förenas med en av konstens alltjämt stora frågor, den om kärlek och tillkortakommanden.

Trip vet inte att jag gått bakom ryggen på honom, inte än. Han tycks dessutom vara fast i en till synes olöslig inre konflikt när han plötsligt citerar den berömde komikern Groucho Marx:
– Äktenskapet är en underbar institution. Men vem vill leva i en institution?
Och en tanke far förbi i mitt huvud, försvinnande snabbt. Som är så absurd att jag knappt vågar formulera den.
Strindberg och Bergman har fått konkurrens.

Façade (som du kan spela genom att klicka här) bygger på artificiell intelligens som fortfarande är unik i spelvärlden. New York Times kallade spelet ”the future of video games” och det var dessvärre helt fel. Krönika publicerad i Aftonbladet 2009.

Om du känner för att sprida lite skit: