Storbolagsanpassad och inställsam fortsättning – recension av Portal 2 i Aftonbladet

Det är bra, men lever det?
Bo Widerberg brukade fråga sig själv det. Hade regissören sett till att varje scen sprakade av liv och rörelse?
Nu känns det som om ”Half-life”-studion Valve har anammat samma tankesätt.
Aperture Science – det ljusskygga laboratoriet för forskning och utveckling – spelar huvudrollen i ”Portal 2”. I ettan hade vi fullt upp med andra saker. Som att häpna över det unika portalvapnet med vilket man sköt sig genom en serie sterila testkammare. Eller som att roas över den märkliga vänskap som växte fram mellan Apertures makabra AI-matriark, Glados, och spelarkaraktären, den mänskliga labbråttan Chell. ”Portal” var ett perfekt pussel ’em up med säregen litterär skärpa.

När ”Portal 2” börjar har Aperture förfallit. Naturen har slagit rot och klänger sig upp längs dess vita väggar. Hydrauliska plattformar vrider sig i plågor, kolvar och kompressorer pustar och suckar. Bråte ligger överallt. Och trots att Chell tycks vara den enda människa som överlevt labbets tortyrexperiment fortsätter produktionen oförtrutet. Talande kulsprutor tillverkas på löpande band, söta kuber slussas genom slingrande cylindrar; scenografin tycks ha sin egen pumpande pulsåder.
Spelets andra parti imponerar ännu mer. Enorma konstruktioner i stål och metall skjuter hundratals meter upp ur rostbrunt och dödligt vatten. Det ser ut som om Shigeru Miyamoto försökt svetsa samman ”Super Mario galaxy” och ”Bioshock” under en svår depression.

Storskaligheten – ”Portal 2” är en klassisk treaktare jämfört med originalets korta novellformat – gör sig förstås påmind överallt. Galna Glados är tillbaka – men får bland annat sällskap av långt fler karaktärer. Den mest framträdande är Wheatley (briljant röstspelad av Stephen Merchant), en ögonglob i stål med artificiell intelligens och svår Tourettes. Tillsammans med Aperture-interiörernas ständiga jämrande känns labbet mer som ett mentalsjukhus för övergiven elektronik.

Ändå lider ”Portal 2” mest av att det är en uppföljare. Manuset har kavlats ut och hoppar i kvalitet nästan lika ofta som rollfigurernas humörsvängningar. Portalvapnet får sällskap av språngbrädor, dragstrålar, ljusbroar och geléer med olika attribut. För det mesta är nymodigheterna Valve-genialiska men då och då känns pusslen lite för enkla, lite för anpassade till en större publik.
Egentligen känns det förfärligt att gnälla. I en spelvärld som ockuperats av idéfattiga shooters är ”Portal 2” roligare, smartare och finare än nästan allt annat. Men det är också en storbolagsanpassad och ibland inställsam fortsättning på ett spel som aldrig bad om ursäkt för sin kreativa kompromisslöshet.
Även om det lever och sprakar i varenda bildruta.

Recensionen av Portal 2 publicerades den 21 april 2011 i Aftonbladet.

Om du känner för att sprida lite skit: