Recension av Uncharted 2: Among Thieves

Indiana Jones kan gå i pension nu.
Många spel jämförs med Hollywoods popcornaction. Men Uncharted 2 – Naughty Dogs skattjaktmatiné – är ett av få spel som faktiskt håller för parallellerna med drömfabriken. I Among Thieves tittar man inte på Indiana Jones. Man är Indiana Jones.
Eller Nathan Drake som han heter här.
Vi charmades av honom redan för två år sedan, i den djungellummiga föregångaren. Och när uppföljaren är över älskar man den bildsköne everyman-hjälten. I drygt tio timmar har Nathan Drake konstant slagit sig och, likt John McClane, skakat på huvudet åt hur fan han kunde hamna i den här soppan.
Storyn är egentligen inget att oja sig över. En jakt på en försvunnen skatt får rama in karaktärsdrivna underhistorier om svek, vänskap och ett rätt barnsligt triangeldrama. Skillnaden är att Naughty Dog är bättre än de flesta på att leverera kompetent skådespeleri. Det gör att Uncharteds många mellansekvenser känns mer spännande än de i själva verket är.
Och det är ändå inte poängen med det här spelet. Poängen är att känna sig cool. I det avseendet är Among Thieves ett av nollnolltalets bästa spel.

Påminnelsen om Nathan Drakes dödlighet förstärker hela tiden den känslan. Han, liksom spelaren, ska egentligen inte dingla från ett sextio vagnar långt godståg i våldsam fart över Himalayas klippkanter samtidigt som en attackhelikopter hovrar som en förbannad humla ovanför.
Men så där är det. Hela tiden. Man kan bryta ner spelet i tre beståndsdelar – eldstrider, pussel och klättring. Man kan addera Nathan Drakes nya ljudlösa stealth-attacker. Ändå är det de minituöst orkestrerade scenerna man minns.
Som den panikartade flykten från en kollapsande byggnad. De dödsföraktande hoppen mellan jeepar i en biljakt som nästan får hjärtat att stanna. Eller när man som levande måltavla för en pansarvagn måste kryssa mellan huskroppar för att klara livhanken.
Naughty Dog balanserar perfekt på den hårfina gränsen mellan spelbara och regisserade sekvenser. De är mästerliga på att höja och sänka tempot i exakt rätt lägen. Kameran får dansa mellan skärpedjupen och elegant zooma ut i hisnande panoramavyer över varierade och vackra spelmiljöer.
Då kan man tåla en del trial and error.

Och då kan man tåla att finalen inte riktigt lyckas motsvara de monumentala förväntningar som stegrat så brant under äventyrets gång.
För resan dit gör onekligen mödan värd.

Recension publicerad i Aftonbladet 11 oktober 2009.

Om du känner för att sprida lite skit: