Recension av The Legend of Zelda: Twilight Princess

Det tar runt tio timmar.
Sen har har alla tvivel skingrats som svart pixelaska.
Inledningsvis blir man närmast chockerad över hur skamlöst Nintendo stulit från dess egen heliga graal, mästerliga duon Ocarina of Time och A Link to the Past. Berättelsen, templen, vapnen, skymningslandet – allt är som en skarp och utdragen déjà vu.
Men då är det också dags att påminna sig själv om att ett nytt episkt kapitel längs Zeldas huvudled är allt man önskat. En spirituell uppföljare till de odiskutabla klassikerna; inte ännu en experimentell avstickare som Majora’s Mask och Wind Waker.

Narrativet är som vanligt skickligt implementerat i spelmekaniken. I en dimension utspelas historien i ett klassiskt Hyrule, i en annan övergår den i en surrealistisk skymningsland-version av samma miljöer. Addera sedan Links vargskepnad och möjligheterna att bygga hjärnskrynklande pussel blir närmast oändliga; ett spelmässigt val skapar inte sällan en kedjeeffekt i flera lager, både för storyn och för spelandet.

Och templen! De har aldrig varit lika diaboliskt slugt utförda som i Twilight Princess. Varje tempel är ett spel i spelet. Varje rum är en gåta, ibland full av gåtor som, när man listar ut dem, skapar nya gåtor i andra rum. Konceptet är vida känt i Zeldas franchise men är så förbluffande välplanerat och späckat av originella idéer att man häpnar, ännu en gång. Och eftersom man litar på att Nintendo designat en alldeles logisk lösning på varje pussel skapas ett närmast maniskt begär att lösa uppgiften helt på egen hand.

Link är fortfarande en tyst hjälte, Zelda är fortfarande en mäktig prinsessa i en övermäktig situation. Men här finns större svärta i dialogerna, det finns mer kött och blod och känsla i karaktärerna. Det tränger igenom i subtila detaljer som Links uttrycksfulla ögon. Det märks tydligt i mellansekvensernas filmiska dramatik.
Men till slut är det ändå Midna som gör Twilight Princess till det främsta kapitlet i världens främsta spelserie. Den lilla skymningsvarelsen, estetiskt fulländad, blir äntligen bryggan mellan seriens ständiga motpoler, gott och ont. Hon är manipulativ, charmigt kaxig och hennes motiv är lika höljt i dunkel som landet hon kommer från.
Vi ville ha ett större, snyggare och mörkare Ocarina of Time.
Vi fick det.

Jag tvivlar på att jag fortfarande tycker att Twilight Princess är det främsta kapitlet i världens främsta spelsaga. Recension publicerad i Aftonbladet 2006.

 

Om du känner för att sprida lite skit: