Recension av Super Mario Galaxy

Arkitektur. Vi har glömt arkitekturen.
I takt med spelvärldens snabba tekniska framsteg har också tunnelseendet ökat; när vi idag söker referenspunkter för att placera spel på kulturkartan hamnar den nio gånger av tio jämte filmmediet.
Men konsolrevolutionen – när folk började köpa spel för hemmabruk snarare än att gå till arkadhallen – började med Super Mario Bros från 1985.
Och dess spelglädje hade ingenting med berättelsen eller filmiska kvaliteter att göra.
Att Mario blev en av världens största popikoner – och Nintendos viktigaste varumärke – kan vi tacka genialisk bandesign för. Det var arkitektur, barnsligt charmig och sadistiskt utmanande på samma gång, som slungade Mario in i 70-talisternas hjärtan.
Skaparen Shigeru Miyamoto brukar felaktigt kallas för spelvärldens Steven Spielberg. Miyamoto har aldrig låtit en historia stå i vägen för den perfekt designade banan.

Och på de grunderna kan man inte kalla Super Mario Galaxy för något annat än mästerverk. Bygget är så skickligt, skruvat, ibland närmast psykedeliskt galet, att den här 30-åringen måste kapitulera med sitt största leende. Mario hoppar, springer, skjuter iväg sköldpaddeskal, samlar stjärnor på klassiskt manér. Men tack vare att plattformsbanorna skildras som runda planeter med viss gravitation på alla sidor känns konceptet pånyttfött. Det dröjer inte länge förrän man slutar fundera över vad som är upp och ner – det är ingen idé. Beslutet att placera äventyret i en galax har fått alla kreativitetens fördämningar att brista.

Allt det här ställer förstås enorma krav på kontroll och kamera. Trots frestelsen de rörelsekänsliga möjligheterna lockar med låter Nintendo den klassiska metoden med styrspak och knappar dominera. Ett klokt val. Och trots att man inte kan styra speciellt mycket över kameran är den i nästan alla situationer förbluffande följsam.
Galaxy är dessutom ett styrkebesked för vad Wii klarar grafiskt och kompositören Koji Kondos blandning av nya stycken och nya arrangemang på klassiska Mario-melodier tillhör det mest inspirerade han gjort.
Super Mario 64 från 1996 brukar anses som en av spelvärldens absoluta tungviktare och den titel som på allvar öppnade den tredimensionella porten.
Elva år senare är det bara Nintendo själva som till slut lyckas överträffa det.

Recension publicerad i Aftonbladet 2007.

Om du känner för att sprida lite skit: