Recension av Super Mario All-Stars

Jag har en bootleg-dvd med Bruce Springsteen hemma. Den är från en spelning på hans berömda turné 1978. Mot slutet av den fjorton minuter långa extasen i Quarter to Three springer Bruce från vänster till höger över scenen. Han hoppar först upp på ett piano, sedan vidare upp över förstärkarna. När han till slut sätter en keps på huvudet är tankebanan till Mario inte särskilt lång.
Båda härstammar från Italien. Båda har satt kvinnor på piedestal. De är kritikerälsklingar och popikoner som ständigt lockar nya generationer fans. Bruce – vars smeknamn ”Bossen” också är en mycket bekant spelterm – har sålt 120 miljoner album. Mario, lite beroende på hur man räknar, över 200 miljoner spel.

När Bruce Springsteen skildrar arbetarklassen i låten Factory skulle männen han sjunger om mycket väl kunna bära Marios blå hängselbyxor. Och det förlovade landet, den hägring, Springsteen drömmer om på samma platta – Darkness on the Edge of Town – påminner om den verklighetsflykt som i tjugofem år fått oss att hoppa vidare genom Marios surrealistiska fantasivärldar.
Okej, de där sista två exemplen är lika stenade som något ur Svampriket, men poängen är denna: häromveckan gav Springsteen ut boxen The Promise: The Making of ’Darkness on the Edge of Town. Och det är där Bruce och Mario går åt varsitt håll. Boxen är utformad som en faksimil av Springsteens eget anteckningsblock under arbetet med Darkness, som en dagbok över hans vedermödor med albumet. Där finns också en utmärkt dvd-dokumentär, tidigare outgivna rariteter och ett par åtråvärda konserter. Det är en oumbärlig box. Den kostar en tusenlapp, men är värd långt mer än så.

Samtidigt firar Nintendo Marios tjugofemårskalas med Super Mario All-Stars: 25th Anniversary Edition. Där framgår det bara alltför tidigt att Nintendo – eller spelkulturen i stort för den delen – inte vet hur man ska presentera och paketera sin historia. De fyra spelen (Super Mario Bros , Super Mario Bros: The Lost Levels , Super Mario Bros 2 , Super Mario Bros 3) gavs ut tillsammans redan när Super Nintendo var störst. Här får de sällskap av en snålt tilltagen samlingsskiva med Koji Kondos smittande Mario-melodier och ett tunt häfte historik.
I dokumentären om Springsteen på The Promise får vi lära oss hur metodiskt han arbetade med Darkness. Vilket sinne för detaljer han har. Hur noga han var med att stryka sånt som inte passade hans vision för albumet. Kuriosan i All Stars-boxen stannar ungefär vid att Super Mario i ett tidigt skede saknade hoppknapp.

Ännu märkligare blir det när man beaktar hur Nintendo, nästan unikt och helt gratis, vårdar sitt arv på nätet. I den fantastiska intervjuserien Iwata Asks – där Nintendo-chefen Satoru Iwata samtalar med sina medarbetare – kan långa passager ägnas åt hur melodislingarna i Super Mario arrangerades så att spelarna ständigt skulle vilja ta sig framåt. Men Iwata Asks är framförallt inblick i Nintendos psyke. Samtalen är så uttömmande att vi läsare till slut alltid får följa med in i hjärnorna på männen som gjort många av spelhistoriens epokgörande verk. När man ägnat några timmar åt Iwata Asks inser man att Nintendo inte bara skulle kunna göra en dokumentär om sin historia – de skulle kunna göra tio.
Det är därför All-Stars-boxen känns så blek och billig, trots att den kommer i en tjusig röd förpackning och innehåller två av de bästa spelen som gjorts.
När man ställer The Promise och All-Stars jämte varandra ser spelvärlden ut som en kulturell vattenpöl. Mario har fortfarande en del att lära av Bruce Springsteen.

Recension publicerad i Aftonbladet 10 december 2010.

Om du känner för att sprida lite skit: