Recension av Spider-Man 3

Tobey Maguire var säkert bakfull efter Lakers-matchen och, senare, fylleslaget i en villa med vacker utsikt någonstans i Beverly Hills.
Det är kanske inte sant.
Men det är så det låter.
Som att någon har skrivit in en klausul i hans kontrakt och nu står han där och pratar in tomma repliker till en spelavbild av sig själv som ser ut som en alldeles för elak karikatyr.
Sådär är Spider-Man 3.
Allting är lite trasigt, lite oengagerat.
Spelet bygger på filmen och slänger dessutom in spelvärldens karakteristiska frirumlande, knappmosslagsmål och ologiska storylines. GTA och God of War är de tydligaste inspirationskällorna men Spider-Man 3 är inte en passion utan en produkt.
Man anstränger sig ändå.
Men den sladdriga kameran och hela kvantitetstänket – tusen likadana uppdrag tycks alltid vara bättre än tio bra – gör sitt bästa för att ta död på allt tålamod.
Och Manhattan?
Snyggt, själlöst och tystare än en söndag på Kungsgatan i Uddevalla.

Recension publicerad i Aftonbladet 2007.

Om du känner för att sprida lite skit: