Recension av Harry Potter och Halvblodsprinsen

Det här är inget spel. Men för Hollywood saknar det relevans. Det viktigaste är att Harry Potter och Halvblodsprinsen liknar ett spel.
Och jo, scenbygget från föregångaren Phoenixordern utnyttjas på nytt: pennalismslottet Hogwarts – komplett med dess natursköna omgivningar – står kvar, fritt att utforska. Luftburna sporten Quidditch återvänder och får sällskap av besvärjelsedueller och tidspressande lektioner i att blanda magiska drycker.

Men efter en timme har man sett allt Halvblodsprinsen har att erbjuda. Fortsättningen är timmar av mentalt nedbrytande kutande mellan samma tre minispel. Ungefär som om Rockstar skulle strippat Grand theft auto IV på allt utom bowling och biljard.
Man kanske ska vara tacksam för ”Nearly Headless Nick” som visar vägen och förkortar transportsträckorna mellan uppdragen. Å andra sidan är det helt omöjligt att förstå något av berättelsen, uppstyckad i små fragment som den är. Och de stelopererade animationerna, tillsammans med livlöst röstskådespel, tar död på den lilla atmosfär Hogwarts bjuder i övrigt.
Hollywood vet att du köper det här spelet så länge det står Harry Potter på omslaget. För dem är det inget annat än ett led i filmens marknadsföring. Utvecklaren Electronic Arts vet också att du köper det här, oavsett om de går på halvfart.
Alla vinner.
Utom du, förstås.

Recension publicerad i Aftonbladet 2009.

Om du känner för att sprida lite skit: