Recension av Half-life 2: Episode Two

Det dröjde 109 år innan någon gjorde H.G. Wells tripods rättvisa.
Steven Spielberg försökte i sin Världarnas Krig-tolkning för två år sedan, men den filmen minns jag knappt. Spelvärlden kryllar av referenser; Halos Scarabs, Resistance: Fall of Mans Stalkers och det finns spår av Wells i en rad andra titlar.
Valve själva gav den kanske mest porträttlika hyllningen i Half-life 2 med sina Striders.
De är mekaniska varelser med djurliknande egenskaper. De representerar alltid fiendens allra stoltaste penisförlängare, spelens showstoppers, spelarens eviga David-mot-Goliat-kamp och människors rädsla för det okända.
Och ingenting kan matcha den magnifika finalen i den andra episoden av Half-life 2. Den blåser sönder hela vardagsrummet, raserar hela huset, Johanneshov är numera en krater.
Det kan mycket väl vara 2000-talets största spelögonblick.
H.G. Wells skulle ha varit stolt.

Men hela andra episoden är, förutom en något trevande öppning, en tour de force för Valve; Half-life 2-serien har aldrig varit bättre än så här. Precis som själva miljöerna öppnar upp sig i den vackra granskogen White forest följer både karaktärerna och berättelsen dess exempel. Man anar inte hur mycket man engagerat sig förrän man tar del av den gastkramande cliffhangern.

Att Valve känner sig mer avslappnade med episodformatet märks också i alla små komiska poänger som smugit sig in i manuset. Bufflige och burduse doktorn Arne Magnusson är utmärkt som comic relief och den Vortigaunt som följer en under ett kapitel kommenterar ens agerande med knastertorr skärpa. ”Vad hade The Freeman egentligen hoppats hitta därnere?” frågar han när man undersöker ett innehållslöst gruvschakt.

Episode Two innehåller massvis av de spektakulära välorkestrerade uppgörelser som kommit att känneteckna serien. Nya snabba fienden Hunter som attackerar Freeman och Alyx Vance i en övergiven lada (och som stångar en 50 meter bort om man kommer för nära). Ett Combine-bakhåll vid ett värdshus. En stationär kulspruta som måste slås ut samtidigt som zombies hasar sig farligt nära.
Slutligen vågar Valve också laborera med sitt dittills stenhårt linjära koncept. Det bäddar för en mycket intressant upplösning i den tredje episoden.
Det, och möjligtvis portaler.

Slutklämmen här vill nog antyda att tredje episoden till Half-life 2 skulle innehålla delar av Portals speldesign i och med att de bägge serierna utspelar sig i samma universum. Det slutklämmen inte förstod var att vi aldrig skulle få se något nytt Half-life igen. Recension publicerad i Aftonbladet 2007.

Om du känner för att sprida lite skit: