Recension av Half-life 2: Episode One

Half-life 2 är ett mästerverk.
Men det är också, på sätt och vis, bara ett halvt spel. Om än 20 timmar långt.
Det är som om Stjärnornas Krig aldrig fått Rymdimperiet Slår Tillbaka och Jedins Återkomst.
Dess final markerade dessutom början på en ny era för utvecklaren Valve. I stället för att göra Half-life 3 gav de sig in på outforskad mark med kortare episoder.

Den första episoden tar vid direkt efter händelserna i Half-life 2 och utspelar sig helt och hållet i City 17, nu en sönderbombad helvetesskildring på väg att pulvriseras. Motståndsrörelsen, med Gordon Freeman och Alyx Vance – som här agerar utmärkt som AI-kontrollerad sidekick – i spetsen måste fly ur en stad som löper amok av zombies, zombines, antlions och desillusionerade, desperata Combine-soldater.
Om Half-life 2 periodvis var klaustrofobisk är det här en resa som krymper för varje kvadratmeter, fast i en hiss under vatten. En ficklampa utan batterier i nattsvart mörker. Speldesign som får en att kippa efter andan, sekund för sekund.
Banden till karaktärerna stärks ytterligare och vi får fler bitar att lägga till storypusslet.

Men spelarens upplevelse speglar också Valves inför det här släppet; de famlar i blindo och försöker hitta rätt väg för vad en spelepisod bör erbjuda. De har lagt kraft på artificiell intelligens och ljussättning, men annars är allt nästan för familjärt, vad gäller vapenarsenalen, miljöerna och fienderna. Man kan ha synpunkter på längden också, Episode One klockar in på runt fyra timmar.
Den våldsamma sista striden reflekterar episoden i övrigt, tajt och trångt koreograferad som den är.
Slutscenen är långt bättre än i Half-life 2, förlösande, vacker och dramatisk i all sin enkelhet.
Det är fyra timmar man inte bör missa.
Men det är först i Episode Two Valve verkligen känner sig bekväma med det uppstyckade avsnittsformatet.

Recension publicerad i Aftonbladet 2007.

Om du känner för att sprida lite skit: