Recension av Grand Theft Auto: Vice City Stories

När Rockstar till och med kan förvandla Phil Collins till kulthjälte för en ny generation – då är allt möjligt.
Liberty City Stories var beviset för att det gick att packa ner New Yorks smutsiga byk i fickormat.
Vice City Stories är beviset för att den här 80-talstolkningen av ett kokainpudrat Miami är lika förtrollande som alltid.
Det handlar förstås bara om förädling. Det här är återigen GTA i sin renaste form. Men vi har aldrig bett om annat.
Vice City glöder vackrare än någonsin. När dag övergår i kväll – och skylinen avtecknas mot en himmel i purpur – är det ett sånt där Rockstarskt dagboksmoment när man faktiskt måste kliva ur den kapade bilen och bara blicka ut över Starfish Island. Jag har inga problem med att bjuda på den patetiken.
Givetvis är det en illusion.
Det här är lika mycket ett vykort från Amerikas rövhål. Slå sönder neonet – och gasen som pyser ut är etthundra procent nihilism; Rockstars syn på korruption, auktoriteter, girighet och trasiga människor är den svartaste hittills.
Ibland skruvar de sina karaktärer så hårt att de gränsar till Saints Row. Men de håller sig på rätt sidan den gränsen.
Och sen utklassar de allt motstånd med bättre spelmekanik, putsade uppdrag, karriärsbygge, ett helt oemotståndligt soundtrack, nya minispel, helikoptrar, pariserhjul, ”skip trip” – som låter en hoppa över färdsträckorna till uppdrag, nya vapen och ett mer omfattande flerspelarläge.
Tala aldrig mer med mig om Scarface: The World is Yours då.

Skulle gärna sett någon slags återkoppling till Phil Collins-grejen. Jag antar att en av hans låtar var med i soundtracket? Och att fansen gillade det? Eller vänta nu, han var med som en karaktär i spelet? Förstaraden är väl okej här, förutom att den helt saknar täckning i resten av texten. Recensionen publicerades i Aftonbladet 2006.

Om du känner för att sprida lite skit: