Recension av Grand Theft Auto IV: The Ballad of Gay Tony

I en helikopter högt över Liberty City händer det till slut.
Rockstar fångar 00-talet i en enda scen. Och de gör det i ett stort crescendo av de element – speldesign och satir – som gjort Grand Theft Auto unikt.
Man örfilar helt enkelt en kändisbloggare.
Så många gånger man vill.

Man kan också se The Ballad of Gay Tony – denna Xbox 360-exklusiva episod – som ett bokslut och en summering av Rockstars skeva spegelbild av Amerika. Storyn tar avstamp i det allvar som inledde både San Andreas och Grand Theft Auto IV; trasiga familjerelationer och ett förflutet som hasar sig allt närmare.
Luiz Lopez, spelarens rollfigur, börjar som nattklubbägaren Gay Tonys högra hand. Men med spelvärldens töjbara ramar för logik spårar förstås allt ur. Lopez har snart en vapenarsenal som utplånar allt hans föregångare sprejat med. Han hoppar fallskärm (en San Andreas-favorit i repris) och kidnappar tunnelbanevagnar tillsammans med en guldgalen arab i gripklobestyckad helikopter. Spännvidden mellan allvar och barnslig humor har aldrig varit större än i Gay Tony.

Både uppdragen och minispelen är påhittigare än i The Lost and Damned, samtidskommentarerna – bankkrisen, twitter, tv-hysterin – studsar mellan skyskraporna.
Samtidigt är allt det här väldigt bekant. Grand Theft Auto är i skriande behov av förnyelse.
Men just nu nöjer jag mig med att örfila kändisbloggare.

Recension publicerad i Aftonbladet 2009.

Om du känner för att sprida lite skit: