Recension av Forza Motorsport 3

Har jag inte spelat det här förut?
Jo, det har jag. I Forza Motorsport 2, som hade premiär för två år sedan.
Forza 3 skulle trumfa allt annat. Utvecklaren Turn 10 kallar det själva ”det definitiva racingspelet den här generationen”.
Då kunde man förväntat sig lite mer än så här.

Om något är Forza 3 – ett kommersiellt krav från Microsoft kan man ana – inte längre bara för sanna racingfantaster. Med assistans, replayfunktion (känt från Grid och Dirt 2) och automatiska uppgraderingar blir spelet plötsligt en angelägenhet för bortglömda PGR-fans. För puritanen finns givetvis möjligheten att ställa in allt manuellt, precis som tidigare.
Å andra sidan riskerar den välkomna flörten med arkadpubliken helt att försvinna i det högtravande koncepttänket kring spelet. Omslaget är intetsägande, gränssnittet är smidigt men trist och grafiken rakt igenom livlös. Supersnygg – i imponerande 60 bilder per sekund – och livlös.

Turn 10 gör allt bra, men de gör knappast något nytt. 400 fordon och 100 banor är siffermässigt tacksamt. Fast det är sällan jag tänker på det när jag i ensamt majestät vinner lopp efter lopp i karriärläget – trots att jag skruvat upp svårighetsgraden till en nivå jag sällan bemästrar i andra racingspel. AI:n beter sig plågsamt förutsägbart och det enorma karriärläget blir lätt en monoton odyssé av till synes ändlösa varvtider. Ibland hettar det till – i synnerhet när folktomma racingbanor byts mot urbana uppgörelser – men det räcker inte för att fylla tomrummet man känner däremellan.
Forzas anspråk på att bli en mötesplats för racingfrälsta går förstås inte ignorera. Flerspelarbataljer samsas med möjligheten att sätta personlig prägel på samtliga fordon, via en ambitiös lackverkstad. Att det dessutom finns en butik för att köpa och sälja kreationerna har sedan tvåan varit Forzas signum.
Man kan argumentera att bilen är stjärnan i Forza Motorsport 3. Med lättsimulatorfysik, prestandanörderi och detaljrikedom in absurdum kan en motormagasinprenumerant få sitt lystmäte.

Men allt det där – om än med mindre polish – fanns ju redan i Forza 2. Och sedan det spelet släpptes har genren fortsatt att utvecklas.
Need for Speed: Shift bjöd oss ett oöverträffat cockpitläge tidigare i år. I Dirt 2 kändes varje tävling kändes som ett slagfält. Och nästa år kan Gran Turismo 5 komma att flytta fram gränsen för moderna racingspel.
”Det defintiva racingspelet den här generationen”?
Jag hoppas verkligen inte att det är Forza motorsport 3.

Recension publicerad i Aftonbladet 25 oktober 2009.

Om du känner för att sprida lite skit: