Recension av Battlefield: Bad Company 2

Det bästa med Bad Company 2 är att det tar slut.

Svenska krigsexportörerna Dice har visserligen lärt sig hur man regisserar en kompetent kampanj vid det här laget. Call of Duty-dominansen har uppenbarligen – vad Södermalms-studion än säger offentligt – fungerat som katalysator. Den brokiga soldatkvartetten från ettan återvänder i jakten på ett domedagsvapen, men hinner samtidigt fyra av verbala machosalvor mot Modern Warfare 2. Mellan pulvriserade huskroppar, katt-och-råtta-jakter med attackhelikoptrar och pansvarvagnsturnéer i eftermiddagssol får vi lära oss att både heartbeat sensors och snöskotrar är för töntar.

Hela kampanjen känns som en hagelsvärm mot Modern Warfare-studion Infinity Ward. Uppdragen varieras i ett vansinnigt tempo. Varenda idé, fordon och vapen får vara med i en gränslöshet som inte ens Hollywoods mest liberala actionregissörer accepterat. Resultatet varierar, ofta trampar svenskarna på gamla genreminor. Men då och då byts kulkärvetrancen ut mot genialt nytänk.

Ändå är det förlösande när eftertexterna rullar.

När kampanjen är slut börjar ju Bad Company 2 på riktigt. Och omslaget håller vad det lovar: det här är spelet som definierar ”online warfare”.

Frågan är om serien någonsin levererat sin sten-sax-påse-design så här elegant, smart och underhållande tidigare. Klasserna, de vidsträckta och vackra kartorna, de många men alltid motiverade fordonen – inget är lämnat åt slumpen. Balansen är perfekt, frihetskänslan större, varje omgång fylld av absurda ögonblick man vill föreviga.

På tal om Modern Warfare 2 sa Battlefield-producenten Patrick Bach till Nöjesbladet att ”man vill inte vara coverbandet, man vill vara stjärnan”.

Mission accomplished.

En recension som slår något slags rekord i antal värdelösa liknelser. Publicerad i Aftonbladet 5 mars 2010.

Om du känner för att sprida lite skit: