På besök i Florens

Nio miljoner personer köpte Assassin’s Creed. Ändå känner skaparna bakom spelet att de måste ta revansch.
Nöjesbladet åkte till Florens för att se om de lyckats.

Nämn inte Leonardo da Vinci.
Ordern kommer från Patrice Desilets, hjärnan bakom Assassin’s Creed II.
Inte nämna da Vinci?
Jag befinner mig i Florens, epicentrum för renässansens Italien. Universalgeniet Leonardo – konstnär, arkitekt, uppfinnare och forskare – är ju själva symbolen för staden.
Han är dessutom en central figur i Assassin’s Creed II.
Men Desilets har sina skäl.
– När vi avslöjade planerna på ett nytt Assassin’s berättade vi också att Leonardo da Vinci skulle vara med. Ändå frågar varenda journalist fortfarande om det.
Well, skyll dig själv.

Patrice Desilets – och ­studion Ubisoft Montreal – valde i förlagan att skildra de religiösa motsättningarna under 1100-talets korståg i Mellanöstern. Lönnmördaren Altaïr dräpte nyckelpersoner på båda sidor av konflikten.
I Assassin’s Creed II heter lönnmördaren Ezio. En kvinnokarl i renässansens Italien som byter sitt pojkaktiga leende mot sektens anonyma kåpa först när hans familj råkat illa ut. En konspiration rullas upp och sträcker sig hela vägen till Vatikanen.
Ezio är en påhittad karaktär, men omgivningarna och gestalterna runt honom finns och fanns på riktigt. Ubisoft Montreal gör sina tolkningar av 1400-talets andra halva utifrån noggrann research.

Mitt besök i Florens handlar delvis om det. Först får jag en guidad rundtur av en historiker som jobbat med Assassin’s Creed II. Senare samma dag promenerar jag på samma gator förbi berömda platser i spelet. Detaljrikedomen är slående.
Å andra sidan hade jag inte räknat med något annat.
Florens, San Gimignano och Venedig är uppritade med lika stor passion som ettans Damaskus, Jerusalem och Acre.
Miljöerna, det stora tematiska anslaget och lönnmördarens tysta – och mycket eleganta – färd incognito över takåsarna var det som gjorde Assassin’s Creed så fängslande.
Men samtidigt som nio miljoner personer köpte spelet tyckte vi kritiker att speldesignen blev alldeles för enahanda. Att man tvingades göra samma saker om och om igen i 20 timmar.
Ubisoft Montreal är mycket känsliga för den kritiken.
Patrice Desilets säger halvt på skämt, halvt på allvar att det är ytterligare en av sakerna jag inte får nämna.
– Ni hardcorespelare tyckte det ja. Men nu har vi fixat det, för er skull.
Mina sju timmar med Assassin’s Creed II ger Desilets rätt.
Variationen gränsar till det vansinne bara Rockstars Grand Theft Auto-spel brukar erbjuda. Strukturen i originalet var förutbestämd redan från början. Här hinner man knappt smälta intrycken innan Ubisoft Montreal byter miljöer, presenterar nya karaktärer, lassar på med uppgraderingar eller introducerar nya inslag.
Uppdragen i huvudstoryn antar ständigt nya skepnader. ­Sidouppdragen ligger där och väntar för den som vill. Dessutom är Assassin’s Creed II fyllt av hemliga platser, enorma katakomber där friheten i städerna byts mot det linjära kravet på parkourperfektion. Då påminner det mer om Patrice Desilets eget Prince of Persia: The Sands of Time. Bland annat finns ett fantastiskt – och svindlande – uppdrag inuti Florens domkyrka som helt enkelt går ut på att, med halsbrytande akrobatik och knapperfektion, ta sig till toppen av dess kupol. Det är fullt i klass med de bästa partierna i aktuella äventyrsspelet Uncharted 2. Skillnaden är att uppdraget är helt valfritt. Gissa om ”vi hardcorespelare” älskar sånt.

Mångsidigheten får hjälp av Leonardo da Vinci.
I Assassin’s Creed II är det inte den skäggige gubben som målade Mona Lisa man möter. Utan den unge vackre Leonardo, vetenskapsmannen som förser Ezio med både skjutvapen och flygmaskiner.
Jag hinner precis lägga till i Venedig när mina sju timmar med spelet är över.
Då känns det som att berättelsen bara hunnit börja. Det känns också som att bara en katastrof kan hindra Assassin’s Creed II från att bli ett av de främsta spelen det här året.
Hoppas det är okej att jag nämner det.

Texten publicerades i Aftonbladet 2009.

Om du känner för att sprida lite skit: