Nintendos högkvarter ser ut som en militär anläggning – artikel i Level

Om du vill beskylla Nintendo för något så är det att de alltid går sin egen väg. Vad Nintendo ska skylla på? Kyoto kanske.

 Fansens vallfärder stannar vid den gamle mannen i båset. Trött på ännu en besökare med orimliga önskemål höjer han armarna i ett kors och ber dem vända om. Det säger något om Nintendo att deras reception ser ut som ett vaktbås vid en militär anläggning, strategiskt placerad utanför själva huvudbyggnaden. Den som försöker smita förbi kommer att bli avvisad av den gamle mannen eller någon av hans kollegor. Ingen – förutom affärsdelegater och anställda på Nintendo – är välkomna in. När Nick Paumgarten skrev ett reportage om Shigeru Miyamoto för New Yorker blev han visserligen insläppt, men också snabbt anvisad till ett trist konferensrum som någon försökt liva upp med Mario-dockor. ”Vid upprepade tillfällen hade jag bett om att få en rundvandring på kontoret, en chans att se Miyamoto utanför det här rummet. Lika många gånger fick jag nej.”

Nintendos högkvarter ligger i ett industriområde i Kyoto. Runt den identitetslösa byggnaden – Nintendos logotyp står i vitt på vitt – löper en lång och hög mur. Satoru Iwata fick en gång frågan varför hans företag inte tydligare markerar sin närvaro i sin hemstad.

– I Kyoto finns det restriktioner för storleken på reklamskyltar och skyltar på byggnaden, replikerade Iwata. Det finns också väldigt strikta regler för upplysta skyltar.

Han kunde ha sagt: I Kyoto gör vi på vårt sätt, det har vi alltid gjort, lägg inte näsan i blöt. Det skulle i så fall ha varit väldigt Kyoto, väldigt Nintendo.

Kyoto, en gång Japans huvudstad, tillhör jordens vackraste platser. Föreställ dig ett vykort där den mäktiga Yasakapagoden sträcker sig mot en himmel färgad blodröd av den sol som är på väg ner bortom bergen. Staden omgärdas av uråldriga tempel, trädgårdar och körsbärsträd. ”Den tillhör det mest sublima jag sett”, ska Steve Jobs ha sagt efter att ha besökt staden.

Men mitt i detta djupt traditionella landskap växer Kyoto till en högteknologisk borg. Tidskriften Monocle placerade staden på elfte plats på sin lista över städer det är bäst att leva i. ”Pittoreska Kyoto kombinerar de fängslande landskapen runt floden Kamo med ett pulserande affärshjärta där Nintendo har sin hemvist. 1200 år av historia balanseras med kompakta stadslösningar så som dess tunnelbanesystem. Det finns inte mycket utrymme åt förbättring”, löd Monocles motivering.

I Kyoto respekterar man det gamla – man skrävlar inte med flashiga skyltar hursomhelst – samtidigt som man strävar efter originalitet och nyskapande. En artikel i New York Times spekulerar i att Nintendos företagskultur är en produkt av sin omgivning.

– Här måste man hålla måttet, annars kommer du inte få någon uppskattning, säger Kazumi Matsushige, vice president på Kyotos universitet, till New York Times. Om du inte är originell och bara följer med i rådande trender kommer du att få ett kyligt mottagande i Kyoto.

Enligt artikelförfattaren är Kyotos invånare kända för att vara avvisande mot främlingar och för sin benhårda tro på sina övertygelser. ”Många lokalbor är övertygade om att när Nintendo bländar alla med sina skapelser så är det helt i linje med traditionen i Kyoto; en handfast filosofi om att visa omvärlden vad staden anser vara det bästa i universum”.

Jag ska försöka att inte säga för mycket om Nintendos alla problem här, för då skulle jag behöva hålla på hela dagen. Men jag tror kanske att den här texten – som publicerades i Level i samband med att Shigeru Miyamoto fyllde 60 – delvis sätter åtminstone ett finger på dem.

Om du känner för att sprida lite skit: