Ico och skillnaden mellan inlevelse och eskapism

För en värld så upptagen med att tala om inlevelse är det slående hur lättvindigt den tolkar ordets innebörd. Som många före mig noterat vore det otänkbart att det muntra plinget av ett achievement dök upp över andra vändningen i en spännande film. De mest berömda litterära figurerna påminner ganska sällan om de digitalt framavlade övermännen i Epics framtidsvärldar. Explosioner och effekter är inte inlevelse, utan eskapism.

Inlevelse är så nära besläktat med ordet empati att de skulle kunna vara tvillingsyskon. Empati, förmågan att vara medveten om någon annans känsloliv, att ”känna med någon”, är inte avgörande för all god speldesign. Men uppenbarligen väldigt viktigt, eftersom ingen som spelat Ico, berättelsen om en pojke och en flicka hand i hand på flykt genom ett hotfullt slott, glömt hur känslomässigt drabbade de blev.

Ico-skaparen Fumito Ueda studerade konst innan han blev speldesigner, men framför allt är han en väldigt skicklig berättare.

Istället för ett snegla på sina kollegor och konkurrenter valde Ueda att lyfta in väletablerade metoder från filmen och litteraturen. Den noga utvalda kompositionen i varje bild fungerar som en vägvisare åt pojken, men också som ett sätt att förstärka detaljer, att låta kameran välja ut viktiga detaljer. Tystnaden gör färden genom slottet mer förväntansfull och spänd, det höjer mystiken och gör varje scen mer laddad.

Men i synnerhet förstod Ueda – vars mål var att göra ett spel för ickespelare – den universella mänskliga empatin för barn och för våra minnen av vår egen barndom. När den desorienterade pojken tar sina första stapplande steg utan att förstå var han hamnat. När han kravlar och snubblar och faller. När han tillfälligt måste släppa flickans hand. Där uppstår kontakt, inte mellan utvecklare och spelare, utan mellan människa och människa. Där uppstår den känslomässiga kommunikationen mellan Ueda och hans publik, med spelet som språk. Där uppstår den inlevelse de flesta bara talar om, utan att förstå.

I LEVEL 77 firade vi spelkulturens 40-årsjubileum genom att berätta om ”40 spel som förändrade världen”. Ico var naturligtvis ett av dem.

Om du känner för att sprida lite skit: