Ett hål i hans hjärta – recension av Hyper Light Drifter

Många påstår att de gjort spel som kommer rakt ur hjärtat. Men i Alex Prestons fall är det ingen överdrift.

Efter några timmar med Hyper Light Drifter börjar man fundera på vad som hänt om det här spelet fått premiär 1987. Vilken status Alex Preston åtnjutit idag om hans kodrader ristats in i en kassett och sålts i en pappkartong med texten Nintendo Entertainment System på.

Kanske är det ett poänglöst tankeexperiment. Shigeru Miyamoto skapade genrer, Alex Preston följer dem bara. Men att idén överhuvudtaget tar form i mitt huvud säger något om hur bra Hyper Light Drifter är. Det säger också att det är svårare att nå ut idag, hur mycket man än lyckas pressa Metacritic-snittet upp mot hundra. I slutet av 80-talet hade Miyamoto spelvärlden i princip för sig själv.

Det Preston däremot är helt ensam om är sin historia. Han föddes med ett hjärtfel, hade knappt hunnit fira sin första födelsedag när han fick det opererat för första gången och har, allt sedan dess, levt sitt liv i skuggan av döden. Tillvaron under uppväxtåren studsade som en Pong-pixel mellan sjukhuset och hemmet. Mellan påminnelsen om ett alldeles verkligt, oåterkalleligt, game over och de fria fantasilandskap som målats med SNES-palettens varma färger. Mellan britsar, kanyler och slangar – och magi, rörmokare och mästarsvärd.

Man kan säga att Hyper Light Drifter ser ut som om någon tagit A Link to the Past och tapetserat det med grafiken från Fez. Man kan påstå att de snärtiga strategiska striderna måste ha tagit examen vid Hidetaka Miyazakis designskola. Att den namnlöse och könlöse vandraren i Hyper Light Drifter går längs den stig som en annan Miyazaki – Hayao – målade fram åt sin Nausicaä. Det är tacksamma referenser som tar kortaste vägen till hjärnans minnesbank, men de riskerar samtidigt att gena förbi själva poängen.

Jag har inte hittat en enda recension som inte gör ett nummer av att berättelsen i Hyper Light Drifter helt saknar ord. Det tycks vara så radikalt att kritikerna häpnar. I själva verket är anledningen enkel: vandraren talar inte samma språk som invånarna hen stöter på. Den som studerat de illustrationer Alex Preston gjorde innan han blev speldesigner kommer att upptäcka att det är ett återkommande drag i hans konstnärsskap: utanförskapet, isolationen, känslan av att existera brevid men inte i. Det må låta långsökt, men Preston själv har inte direkt gjort någon hemlighet av att Hyper Light Drifter mer eller mindre är en metafor för hans eget liv. Han döpte till och med sin studio till Heart Machine.

Ta bara spelets sönderfallna civilisation: ett amalgam av det organiska och det syntetiska, av det biologiska och det teknologiska. Om man vet att Alex Preston har en pacemaker under bröstkorgen blir pusslet inte särskilt svårt att lägga, i synnerhet inte som världen vandraren rör sig i blivit så förgiftad att hen med jämna mellanrum hostar blod. Vandraren är, liksom hens värld, sjuk och svag, men tillräckligt stark för att slå ännu ett slag, för att ta ännu ett steg närmare en lösning.

STORE_ScreenShot_12

Egentligen behöver man vare sig ord eller abstrakta självbiografier för att fängslas av Hyper Light Drifter. Under de karmosinröda skogarna, via tempelruiner och akvedukter, förbi stupade robotar som plundrats på reservdelar och ner i underjordiska labyrinter, döljer sig ett stenhårt slash ’em up. Du har säkert sett de vackra stillbilderna i cyan och magenta vid det här laget, noterat hur pedantiskt varenda pixel placerats ut, men du har nog inte förstått hur många gånger din skärm kommer att dränkas i blod.

Med tanke på hur generöst Hyper Light Drifter autosparar är det aldrig riktigt lika skoningslöst som Dark Souls, men parallellen blir oundviklig under själva striderna.

Vandraren har en formidabel arsenal av närstridsvapen, eldhandvapen och kan ta ”hyper light”-snabba språng både över plattformar och runt fiender. Det han däremot inte har är en ursäkt att slappna av. Fotsoldater, robotspindlar och ninjagrodor med kaststjärnor omringar, flankerar och attackerar i klungor. Först känns det mest som ett alldeles överväldigande pixelkaos, men steg för steg konstruerar man en koreografi någonstans mellan planering och improvisation. Och det är definitivt färdigheter man behöver i duellerna med spelets bossar: hiskeliga saker som gör oanständigt stora anspråk på skärmarealen, som gärna kallar in förstärkning och som byter attackmönster precis när man tror att man genomskådat dem.

Jag har, för att knyta an till jämförelserna med Miyamoto, funderat på om jag vill hävda att det här är den rättmätiga arvtagaren till The Legend of Zelda och A Link to the Past. Svaret är kanske att den frågan är irrelevant. Det man däremot kan slå fast är att A Link Between Worlds och – inte minst – aktuella Star Fox Zero, samt en hel hoper andra modern Nintendo-tolkningar av deras gamla spelserier, bygger på mer eller mindre ansträngda gimmickar. Hyper Light Drifter är helt fritt från den sortens krumbukter. Inget nonsens, bara gameplay som polerats tills det gnistrar – precis enligt den mall som en gång i tiden gjorde Nintendo till en omistlig del av våra liv.

Alex Preston skapade inte genren. Men redan på första försöket har han lärt sig att bemästra den.

Recension ursprungligen publicerad i LEVEL nummer 017. Du kan teckna en prenumeration på LEVEL här.

Om du känner för att sprida lite skit: