Bioshock infinite – slutet på en era

Adrian Chmielarz brukade göra spel som gick ut på att skjuta folk i röven. Men det var före uppenbarelsen.

Det var först efter att recensenterna fått ejakulera sina nior och tior över ”Bioshock infinite” som nästa generation började. Då kom den stora motreaktionens svidande analyser, effektivt konstruerade med eftertankens kranka blekhet.

Samtalet som tog vid var inte nytt. Det hade sedan länge formulerats och omformulerats av indiecommunityts mest begåvade rebeller; tankeskolan som hävdade att spel med litterära ambitioner inte längre kan luta sig mot samma gamla spelmekanik som på nittiotalet.

Men nu skruvades volymen upp några steg, nu skärptes tonen. Och nu riktades hårkorsen mot ”Bioshock infinite”, det mest litterära storbudgetspelet av dem alla. Precis som Booker DeWitt – ”Infinites” leading man – tycktes spelet lida av dubbla identiteter. Å ena sidan verkshöjden i berättelsen, stämningen och symboliken. Å andra sidan spelarens carte blanche att spreja hela världen röd med ett maskingevär.

Spelutvecklaren Adrian Chmielarz tillhör numera den utbrytarskara som fått nog av dissonansen mellan spelens narrativ och mekanik. Att just han anslutit är iögonfallande. Chmielarz hade gjort sig ett namn med alfahannesaker som ”Bulletstorm” och ”Gears of war: Judgment”. Sedan slogs hans värld i bitar när han spelade ”Dear Esther”; ett äventyrsspel utan vare sig vapen, samlarföremål eller krav på prestationer. Han lämnade allt för att starta en ny studio, vars ambitioner inte är större än att de vill revolutionera hela spelmediet.

Kritiken mot ”Bioshock infinite” anser Chmielarz vara kvittot på att han fattat rätt beslut. ”De gamla jaktmarkerna står i brand”, säger han till Eurogamer, ”och det är dags att dra”. Han kallar det slutet på en era. Nästa generation handlar inte om nya konsoler, om bländande grafik eller om att ladda upp varje spelsekund på Youtube. Nästa generation är en fråga och den frågan sprider så snabbt att den snart smittat ner hela spelvärlden.

Måste det verkligen vara så här?

Den här krönikan publicerades i Aftonbladet i maj 2013. Adrian Chmielarz håller på med spelet The Vanishing of Ethan Carter. I LEVEL 92 (från februari 2014) skrev jag åtta sidor om Chmielarz.

Om du känner för att sprida lite skit: